Ukrainakrisen: "Sluta göra skillnad på flyktingar"

Det är troligt att flyktingströmmen från Ukraina blir en av de största hittills det här århundradet och möjligen också den mest omfattande i världen sedan andra världskriget.

Den akuta situationen med flera miljoner människor på flykt från Ukraina har glädjande och överraskande nog visat att den spontana viljan bland många länders befolkningar att hjälpa är stor. Vi har fått en fantastisk ’lägsta nivå’ att utgå ifrån och vi ser styrkan av att agera tillsammans i medmänsklighet.

Samtidigt så går det inte att bortse från det uppenbara; andra konflikter får inte prioriteras ned och vi måste också motarbeta alla försök att rangordna allvaret eller lidandet bland världens människor på flykt. Vi får aldrig göra avkall på principen om lika människovärde.

Men tyvärr uppvisar både enskilda EU-länders och EU:s handlande i stort att det just nu görs skillnad på folk och folk.

De länder i EU som tidigare hårdnackat vägrat ta emot människor på flykt från kriget i Syrien, som bland annat Polen, Ungern och Slovakien, har nu gjort helt om. Polen har i skrivande stund - på tre veckor - tagit emot knappt två miljoner ukrainare varav över 90 procent är kvinnor och barn. Att flyktingarna kommer från ett grannland och dessutom är lika dem själva till kultur och utseende verkar väga tungt. Polska företrädare har också antytt att det är lättare för landet att acceptera flyktingar som inte är män.

EU i stort verkar göra en likartad bedömning. EU:s så kallade massflyktsdirektiv har funnits sen 2001 och kom till efter Balkankrigen som en åtgärd för unionen att snabbt kunna hantera stora mängder människor på flykt vid en akut kris. Men EU avstod från att aktivera detta i samband med Syrienkriget och flyktingvågen 2015. Unionen tog ändå emot en miljon flyktingar trots att flera länder – bland annat de som nämns ovan – vägrade.

Men nu har EU utan diskussion och med stor enighet aktiverat massflyktsdirektivet för första gången någonsin.

Det gäller bara ukrainare på flykt, men alla som flyr från Ukraina är inte lika välkomna. Afrikanska gäststudenter som försökt lämna landet har vittnat om grovt rasistisk behandling vid gränsen med kommentarer om hudfärg och att de vägrats tillträde till – i det här fallet – Polen. De ska också ha blivit fysiskt misshandlade av gränsvakter.

Sverige måste fortsätta värna asylrätten. Att Sverige nu är anslutet till EU:s massflyktsdirektiv får inte påverka andra flyktingars möjligheter att söka asyl här. Ändå kommer Sverige nu – precis som resten av EU – att göra skillnad på folk och folk. Ukrainska medborgare får utan omfattande prövning stanna här i ett år med möjlighet till förlängning upp till tre år. För människor på flykt från andra delar av världen gäller radikalt andra regler.

Västerländska medier, som till exempel BBC, har pratat i termer av att det är lättare att känna samhörighet med ”blonda och blåögda” flyktingar. Detta är förkastligt. Medierna påverkar vår bild av människor på flykt och bär ett tungt ansvar för hur vi ser på dessa, vare sig de kommer från Afrika, Mellanöstern eller Ukraina.

Den mest anmärkningsvärda kovändningen står Sverigedemokraterna för. Partiet har tidigare proklamerat att ”Sverige är fullt” när det handlar om människor som flyr från krig i Syrien och Afghanistan, men anser tydligen inte det när det kommer till människor på flykt från kriget i Ukraina.

Här har till exempel SD:s partisekreterare Richard Jomshof varit helt öppen med att partiet gör en åtskillnad mellan olika grupper människor på flykt. Han menar att det nu handlar om ”riktiga flyktingar” som flyr från ett ”verkligt krig” och som dessutom kommer från vårt närområde. Sverigedemokraterna tycks alltså mena att kriget i Syrien, som krävt en halv miljon människors liv, inte har varit ett ”verkligt krig”. Detta tyder på en minst sagt upprörande och rasistisk människosyn.

Det faktum att hela Europa nu förmår att se och förstå det ukrainska folkets lidande och behov av skydd och har agerat snabbt för att hjälpa de som flyr är fantastiskt. Nu hoppas vi att det här är ett första steg mot ett mer humant och jämlikt flyktingmottagande i Europa och inte bara är ett avsteg som gäller när europeiska kvinnor och barn är i nöd.