När Mellanösterns kvinnor behöver oss som mest överger vi dem

Under den arabiska vårens första tid verkade allt vara möjligt. Då – 2011 - verkade den folkliga resningen och önskan om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter ostoppbar. Kvinnor var drivande i protesterna och kämpade för ökad jämställdhet. Men splittring och auktoritära krafter tog över och skickade in Mellanöstern i en tid av grymma krig, polarisering och ökade konflikter.

Efter 13 års krig som krävt en halv miljon människoliv lever 90 procent av Syriens befolkning i fattigdom och en av fem syrier i extrem fattigdom, enligt Världsbanken. Jemen har plågats av ett decennielångt inbördeskrig där 150 000 dött av själva kriget som skickat det redan fattigaste landet i regionen in i en humanitär kris, där ytterligare 230 000 dött av svält och undernäring, varav 85 000 barn. Libanons ekonomi befinner sig i fritt fall efter åratal av vanstyre och politisk förlamning och efter IS framfart i Irak saknas fortfarande tusentals kvinnor och flickor. Ingen vet om deras öde.

Kvinnorna som redan har minst resurser i dessa samhällen, drabbas som alltid värst av kriser och konflikter och frågor om jämställdhet åker längst ner på agendan. Det utrymme som för ett drygt decennium sedan verkade finnas för kvinnors rättigheter och deltagande på arbetsmarknaden har krympt och patriarkala, religiösa krafter vill ytterligare begränsa kvinnors liv.

I Mellanöstern bor närmare en kvarts miljard människor. När nu regionen av kända orsaker riskerar att stå på randen till ett storkrig är det närmast till hands att kvinnor och flickor blir de mest utsatta.

Men när de behöver oss som mest så överger vi dem. Intresset av att långsiktigt stötta Mellanösterns goda krafter för att förebygga dessa förödande konflikter är lägre än någonsin. Den svenska regeringen har kraftigt bantat sin biståndsstrategi för Mellanöstern och även beslutat att avsluta biståndet till Irak. De kvinnor som där kämpat mot barnäktenskap och mot straffrihet för våld mot kvinnor blir nu av med sina svenska stödpengar. Likaså de kvinnorättsorganisationer som efter lång kamp fick igenom ett förbud mot barnäktenskap i Palestina.

Om jämställdhet är ett kärnvärde för den svenska regeringen, varför överge Mellanösterns kvinnor och deras arbete för jämställdhet just nu? Att nå ökade rättigheter och därigenom motverka konflikter är ett långsiktigt arbete på flera plan. Kvinnors organisering måste gå hand i hand med en starkare rättsstat, bättre lagstiftning och bekämpandet av auktoritära krafter. Det kräver tid och resurser men är den enda vägen bort från ett Mellanöstern som plågas av krig och humanitära katastrofer och med en växande klimatkris som hotar att öka destabiliseringen och de pågående konflikterna. Förhoppningsvis inser både den svenska regeringen och det internationella samfundet detta innan det är för sent.