Ge lika mycket till biståndet som till försvaret

Idag 5 juli 2022 blir Sverige formellt kandidatland till militäralliansen Nato. Det betyder också att vi förbinder oss att i överskådlig framtid avsätta två procent av vår BNI till vårt militära försvar, ungefär dubbelt så mycket som försvaret kostat de senaste decennierna.

En fjärdedel av världens befolkning bor idag i konfliktdrabbade områden, men det finns ingen riktig diskussion i regeringen om att också satsa pengar på att förebygga krig och konflikter. Istället har vi sett hur pengarna till fredsarbete och konfliktförebyggande åtgärder har försvunnit genom att ta medel från biståndet för att betala mottagandet av ukrainska flyktingar.

Ett starkt försvar och en stor försvarsbudget kan skapa en känsla av nationell och territoriell säkerhet, men säger ingenting om hur säkerhetsläget är för länders befolkningar.

Globalt befinner sig 100 miljoner människor på flykt undan våld, konflikter, fattigdom, bristande mänskliga rättigheter och klimatförändringar, inte sällan i och från länder med gigantiska militärutgifter i förhållande till statsbudgeten. Mer än en kvarts miljard människor kommer att behöva humanitärt bistånd under 2022. Alla dessa faktorer skapar en bristande säkerhet för människor. Kvinnor drabbas hårdare då de är fattigare, oftare står för matförsörjningen och är utsatta för våld bara för att de är kvinnor. Men när kvinnor känner sig säkra, då är alla människor säkra. Ändå satsas det försvinnande lite på detta.

Flera av världens pågående konflikter har också klara klimatkopplingar och forskning visar att 40 procent av inomstatliga konflikter i världen under de senaste 60 åren kan kopplas till naturresurser. Det vet förstås den svenska regeringen och ändå har även den här finansieringen nedprioriterats.

Alla som arbetar med konflikter och säkerhet känner också till att det är extremt mycket dyrare att reagera på kriser än att investera i förebyggande åtgärder. Ändå väljer Sverige nu att satsa enorma belopp på nationell upprustning och nedprioriterar att finansiera arbetet för mänsklig säkerhet runt om i världen.

Den svenska regeringen borde återta ledartröjan som ett globalt föredöme och satsa lika mycket på ett konfliktförebyggande arbete som på den egna militären. Två procent av BNI bör hädanefter gå till bistånd med tonvikt på fred, nedrustning och klimatarbete. Ett vidgat begrepp om mänsklig säkerhet bör styra arbetet. Den feministiska utrikespolitiken måste innebära att Kvinnor, Fred och Säkerhetsagendan fortsätter att vara prioriterad och att arbetet med kvinnors deltagande i fredsarbetet får resurser därefter.

Även som medlem i Nato är det möjligt för Sverige att driva på för nedrustning och framför allt en begränsning av kärnvapen. Här måste Sverige våga pröva nya vägar som framtida medlem av militäralliansen, samtidigt som vi fortsätter att vara en stark röst för global solidaritet i en alltmer konfliktfylld värld.