Julen i Betlehem är inställd

Julens frid i det heliga landet känns så otroligt långt borta just nu och julfirandet i Betlehem är inställt på grund av kriget. Kontrasten mellan firandet av Jesusbarnets födelse i Betlehem och de många barn – och vuxna - som har dött och fortfarande dör, är hjärtskärande och svår att ta in.

I oktober förra året var jag i Betlehem. Då var oron stor för att våldsamheter skulle bryta ut. Situationen var på många sätt ohållbar; bosättarvåldet, ockupationen av Västbanken och demokratibristen hos den Palestinska Myndigheten. Den högerextrema regeringen i Israel tillträdde sedan vid nyåret och läget förvärrades. Ändå kunde nog ingen föreställa sig magnituden av den fruktansvärda tragedi som skulle utspelas ett år senare.

Kvinna till Kvinna har arbetat för kvinnors rättigheter i konfliktdrabbade länder i 30 år. I 23 av dessa har vi haft medarbetare och kontor i Jerusalem.

Vi jobbar med kvinnor som varje dag i svåra kontexter står upp för kvinnors rättigheter, som står upp för fredliga lösningar och demokratisk utveckling och samtalar över konfliktgränser. Vi stödjer de kvinnor som på riktigt räddar varandras liv, de ger stöd i kriser och genom sorgearbete.

Och efter 30 år så kan vi med säkerhet säga att den individuella sorgen och smärtan hos en mamma vars barn torteras, svälter, skadas eller dödas har inga nationella gränser. Kärleken är oändlig och viljan att skydda och försvara sin familj är universell.

Med den insikten i hjärtat är det samtidigt nödvändigt att lyfta blicken och se att alla människor i en konflikt måste kunna känna sig trygga och säkra för att hållbar fred ska vara möjlig. Ena sidans säkerhet kan inte bygga på motståndarens osäkerhet.

Det finns ingen militär lösning på konflikten, den måste vara politisk, och vägen ut går via eldupphör, förhandlingar, ett slut på ockupationen och i förlängningen en lösning där israeler och palestinier kan leva i ömsesidig säkerhet.

Just nu väntar vi på Kvinna till Kvinna på att få komma in med katastrofhjälp till Gazas kvinnor och flickor, men väntan blir allt längre och den förtvivlade humanitära situationen förvärras om möjligt än mer.

Det kan synas både vanmäktigt och övermaga att hoppas på ett ljusare 2024 där världen går i rätt riktning. Ett år då konflikter får en fredlig lösning, fattigdomen minskar och det återigen går framåt istället för bakåt för kvinnors rättigheter. Men vi måste hoppas och tro och framför allt arbeta för att det ska bli så. Hopplöshet är livsfarligt och något annat alternativ har vi faktiskt inte.